Så här i novembermörkret tycks det inte bli av att göra något utöver det nödvändiga... Uppdateringarna på bloggen duggar inte särskilt tätt. En bok har jag dock haft tillräckligt med inspiration, för att orka börja läsa, eftersom den handlar om just att leva långsamt. "SLOW Lev livet långsamt" av Carl Honore´. Ingen riktigt ny bok (från 2004) och ingen ny tanke, men mer eller mindre en sammanfattning av hur man kan tänka och leva om man vill hoppa av det värsta uppspeedade ekorrhjulet.
En tanke i slow-rörelsen är att man ska kunna leva i takt med sig själv. Långsamt då när det är nödvändigt, men också snabbt ibland, när det är befogat och nödvändigt, men inte på någon slags high speed växel mest hela tiden, som många gör idag. Slow-filosofin kan sammanfattas i ett enda ord, enligt författaren:
"Jämvikt. Var snabb när det är vettigt att vara snabb och var långsam när så krävs. Försök leva i det som musiker kallar tempo guisto - rätt hastighet."
"Att vara slow betyder att du behärskar din egen livsrytm."
Slow handlar om allt från mat, boende, sex, arbete, fritid till kropp, själ, läkekonst osv. Och jag tycker att det är intressant att om man inte har som första mål att allt ska gå snabbt utan att det ska bli bra på något annat sätt, så ger man sig tid att njuta, att välja rätt i ett långsiktigare perspektiv, man behöver inte konsumera så mycket utan mindre, men med god kvalitet, man får tid att vila och då kanske kroppen inte behöver säga ifrån så mycket med olika sjukdomar. Samtidigt tär man inte på sina egna och jordens resurser i en takt som varken vi eller jorden håller för.
Själv har jag funderat mig gul och blå på hur jag ska göra med min arbetstid nästa år - arbeta heltid eller 80 %. Jag har inte funderat på det ur ekonomisk synpunkt utan mer ur den synpunkten att hela organisationen som jag arbetar i är uppbyggd på att personer med såna arbetsuppgifter som jag har definitivt ska jobba 100 % på pappret och 120 % i praktiken. Men jag och min familj och min helhetssituation klarar inte av ett sånt upplägg utan att jag känner att något blir väldigt lidande.
Jag kan inte komma på en enda förebild, som jag skulle kunna använda som modell i mina egna resonemang och för att få allt att gå ihop när jag vacklar i min övertygelse om att 80 % är den rätta lösningen i min personliga situation, trots att mitt jobb kräver 100 % ansvar och egangemang. Jag vill liksom envetet hålla fast vid att det GÅR att vara trebarnsmamma, chef, fru, vän och också ha tid att leva mitt liv så hållbart som möjligt och inte bara stressa runt som ett skitigt streck.
Okej, nu har jag kommit så långt att jag ansökt om och blivit beviljad 80 % arbetstid även nästa år. Att jobba 80 % är en del av min strategi bort från det skitiga strecket som jag inte vill vara. I mina egna argumentationer för och emot har jag kommit fram till att jag kanske inte arbetar lika många timmar som mina kollegor, men mitt slutresultat ser inte sämre ut för den skull. Min hjärna kläcker goda idéer när jag minst anar det, mitt i dammsugningen och legoleken, utan att jag behövt sitta i tre timmar efter ordinarie arbetstid och pressa fram dem. Därmed inte sagt att det är någon dans på rosor att göra sitt jobb på fyra dagar istället för fem. Eller att jag skulle vara någon expert på att leva långsamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar