Välfärd utan tillväxt

"Välfärd utan tillväxt Så skapar vi ett hållbart samhälle" av Tim Jackson är definitivt den bästa fackbok jag har läst på riktigt, riktigt länge. Boken baserar sig till stora delar på en rapport om hållbar utveckling som han skrev som chefsekonom och det han kommit fram till som chef för forskningsgruppen om livsstilar, värderingar och miljö på Surrey universitetet.

I boken går Jackson kritiskt igenom dagens ekonomiska system, eller ekonomismen. Han kallar det också för "oansvarighetens tidevarv". "

För att försvara den ekonomiska tillväxten har vi varit beredda att tolerera - och har rentav uppmuntrat till - betungande finansiella och ekologiska skulder, i tron att dessa är nödvändiga för vår trygghet och ska rädda oss från sammanbrott. Men detta har aldrig varit hållbart på sikt. Finanskrisen har visat att det inte ens är hållbart på kort sikt."

Plötsligt när jag läser boken förstår jag, att även om jag aldrig aktivt studerat ekonomi eller satt mig in i makroekonomiska frågor (eller kanske just därför?) så har jag svalt hela biten med "det enda rätta sättet" att förstå hur ekonomi fungerar. Alltså allt det som följer med tanken med ekonomisk tillväxt för att trygga välfärden (även om jag varit kritisk till delar av den).

Jackson vill med boken visa att det kan finnas andra sätt att tänka, leva och handla. Väldstånd behöver inte innebära en ständig ekonomisk tillväxt, i själva verket har tillväxten gått så långt på många håll att den inte ens mera ger välstånd utan snarare konsumtionssamhällets ökade missnöje. Dessutom har tillväxten gått ut över nästan alla miljömässiga gränser redan, samtidigt som det finns andra som betalar priset för tillväxten (bland annat arbetarna i låglöneländerna).

Vad är välstånd då enligt Jackson? Jo, det är en något som gör det möjligt för människor att blomstra, att öka sammanhållningen i samhället, att finna högre nivåer av välmående och ändå minska sin materiella inverkan på miljön. Tanken är att det ska vara tillgängligt för alla jordens invånare, inte bara för en rik elit. Det som är viktigt för att ha välstånd är visserligen en viss materiell nivå (man behöver mat, kläder, tak över huvudet och en viss ekonomisk trygghet), men inte oändliga rikedomar och möjligheter att konsumera. Lika viktigt är familj, vänner, gemenskap, andligt liv, meningsfullt arbete, hälsa och andra ickemateriella värden. Det här är ju inget nytt, men hittills har inte detta räknats in och tagits hänsyn till i ekonomiska beräkningar och modeller som tex BNP, som mäter strikt ekonomiska värden och inte säger något om människors faktiska välmående.

Det är länge sedan livstillfredsställelsen har ökat i de länder där BNP har ökat mest, den kan till och med ha minskat . För också till exempel bilolyckor och vapenhandel ger ökad BNP. Vad ska man med ständig tillväxt till, undrar Jackson, när den inte får människorna att känna livstillfredsställelse? Varorna vi köper, köper vi inte längre för att vi behöver dem materiellt. Men vi köper inte bara för att vi är så giriga, utan för att vi är delar av ett stort, strukturellt system. Jakten på tillväxt drivs fram av den tvingande nödvändigheten att sälja mera varor, förnya produktionen regelbundet och stimulera ständigt högre konsumentefterfrågan. Alla (nästan alla) är med i det allt snabbare hjulet som snurrar på och det välsignas till och med av staten. Den som slutar konsumera blir då en förrädare som inte vill ha ekonomisk tillväxt och välfärd, för det leder ju till arbetslöshet, ekonomisk nedgång och elände.

Men, säger Jackson:

"I en värld av gränser är vissa friheter antingen omöjliga eller omoraliska. Friheten att ändlöst konsumera produkter är en av dem. Friheten att uppnå socialt erkännande på bekostnad av barnarbete i leveranskedjan, att finna meningsfullt arbete på bekostnad av ett sammanbrott i den ekologiska mångfalden eller att delta i samhällslivet på bekostnad av framtida generationer kan vara andra."

Problemet är att de flesta inte vill sluta konsumera, för det finns andra orsaker till konsumtionen också. Man konsumerar inte bara som en del av systemet och inte för att man faktiskt behöver sakerna, utan för att dessa har ett socialt eller ett psykologiskt värde. De ger identitet, tillhörighet, mening och hopp. De visar vem vi är och vilken grupp vi vill tillhöra eller inte tillhöra. De är förlängningar av oss själva och det är med hjälp av sakerna som vi visar att vi bryr oss om varandra, älskar varandra och med dem kan vi köpa social status. Vem skulle vilja ge upp dessa friheter? Och vem, som saknar dem, men ser andra ha dem, skulle inte sträva till dem? De som frivilligt väljer bort dessa sociala och psykologiska statusmarkörer måste vara väldigt starka eller ha någon annan form av status eller mål och mening med sitt liv.

Men denna identifikation med konsumtion är "det tomma jaget", som med sina rastlösa lustar (mera, mera, nytt, nytt) är det perfekta komplemtet till företagens rastlösa innovationer (mera, mera, nytt, nytt). Vi blir inlåsta i konsumismens bur, säger Jackson. Och den är inte ekologiskt och mänskligt hållbar även om den kanske fungerar ekonomiskt enligt marknasekonomin. För att komma ut ur den här buren så behövs det en helt ny sorts ekonomi, skriver Jackson och ett nytt sätt att leva. Det gäller både värderingar, livsstil och samhällsstrukturer.

Jackson skriver om ekologiska investeringar. Alltså att samhället går in och styr investeringar mot energisäkerhet, infrastrukturer som stöder låga kolutsläpp, hållbart jordbruk och ekologiskt skydd och riktar sina stöd särskilt mot de svagaste, för att få ett jämlikare samhälle, vilket betyder ett tryggare och bättre samhälle för alla. Dessutom måste det utvecklas ekonomiska modeller som systematiskt tar hänsyn till ekologiska variabler som resursanvändning, ekologiska tjänster och jämlikhet. Man måste också ändra kravet på ständigt ökande produktivitet och inse att det viktigaste ändå är en meningsfull sysselsättning för varje människa, inte att några nästan jobbar ihjäl sig och andra är helt utan jobb, eller att några få kapar åt sig enorma vinster. Kanske en minskad arbetstid för alla och en omfördelning av jobben. Grunden måste vara att människor kan blomsta. Exempel finns redan: sociala företag, lokala energiprojekt, bondens marknad, kooperativ, sportklubbar, bibliotek, musik- och dramagrupper, lokala studiecirklar osv, osv. De ger längt större väldmående och tillfredsställelse än någon stressig, materialistisk supermarknadsideologi, men ingen av dessa räknas överhuvudtaget när man idag ser på dem ur ekonomisk synvinkel, det är bara en "askungeekonomi".

När man kräver att den makroekonomiska arbetsproduktiviteten hela tiden ska öka så är det egentligen bara ett sätt att fint säga att man underminerar allt det som egentligen är viktigt: meningsfullt arbete, samhälle och miljö. Om det behövs en människa för att göra något, så kan det inte bli mera produktivt än så, människan kan inte ersättas, för själva verksamheten är fullständigt beroende av att det är just en människa som utför dem. Personligen så kommer jag att tänka på många lågavlönade, ofta nedprioriterade jobb, som ofta utförs av kvinnor. I denna nya ekologiska ekonomi som Jackson visionerar om så skulle dessa arbetsinsatser uppskattas och prioriteras därför att de föder välfärd.

När det gäller den personliga konsumtionen, som upprätthålls för att man kunna känna delaktighet och uttrycka sitt jag, så skriver Jackson att det inte verkar finnas någon punkt där vi kommer att kunna säga: "Nu räcker det!" om man fortsätter enligt samma mönster som hittills. Man behöver fortsätta konsumera för att kunna fortsätta markera sin sociala status gentemot andra som också fortsätter att konsumera. Detta trots att materialismen nu aktivt minskar människornas välmående, enligt vissa forskare. Nu skulle det behövas en förskjutning mot alternativ njutning som skulle leda till ett ekologiskt mera hållbart liv. Det har visat sig i undersökningar att folk med högre intre värden (självacceptans, tillhörighet, en känsla av gemenskap) är både lyckligare och tar större ansvar för miljön än folk med mera materialistiska värderingar (populäritet, image, ekonomisk framgång). Här är enkelhetsrörelsen, frivillig enkelhet, ett exempel på s.k. alternativ njutning. Tvärt emot den konventionella modellen så kan ett enklare liv förbättra det subjektiva välbefinnandet.

Men förändringen av konsumtionens sociala logik kan inte överlåtas bara på individuella val, skriver Jackson. Även för starkt motiverade personer kan det vara svårt ibland. Han menar att det måste ske strukturförändringar. Den ohållbara statustävlan måste monteras ner och man måste skapa nya modeller för hur man kan blomstra på mindre materialistiska sätt. Till exempel så måste lönsamhet räknas i hur bra möjligheter den har att erbjuda människor välmående, inte materialsm. Den sociala ojämlikheten måste också minskas, för ojämlikhet föder statusjakt och otrygghet. Den materialistiska visionen av välstånd måste nedmonteras. Större vikt på gemenskap och deltagande i samhällslivet kommer också att minska ensamhet och normlöshet. Allt det som konsumismen och marknadsekonomin har monterat ner måste monteras upp igen. Tanken är att vi avstår från en del av våra individuella friheter (vi som har såna). Men i utbyte vinner vi trygghet och andra som saknar våra individuella friheter (tex mycket fattiga människor) får möjlighet till samma som vi. Individuella friheter balanseras mot allmännyttan. Kortsiktiga välbehag byts ut mot långsiktigt välbefinnande. Samhället och vi behöver balans mellan själviskhet och altruism och mellan nymodigheter och traditioner. Konsumtionssamhället uppmuntrar bara till själviskhet och hänsynslös jakt på nymodigheter på bekostnad av mänskligt välmående och miljön.

Om bomull

Jag har nyligen läst ut boken Bomull En solkig historia av Gunilla Ander. Den kom ut i fjol och fick då en del uppmärksamhet, minns jag, men jag läste den först nu när jag råkade hitta den på biblioteket.

Gunilla Ander beskriver bomullens historia, nutid och förhoppningsvis framtid. Det är verkligen ingen skön läsning, för bomullen började massproduceras tack vare de afrikanska slavarna. Numera finns ju ingen officiell slavhandel, men tyvärr så är det miljontals människor som fortfarande jobbar med bomull under slavliknande förhållanden. Inte längre i USA, men till exempel i Uzbekistan, Kazakstan och många länder i Afrika. I USA har staten gått in och betalat ut enorma stöd till bomullsodlarna, vilket gör att priserna dumpats i övriga världen och väldigt få odlare får ut en dräglig lön för sin möda. Många bomullsodlande länder styrs dessutom av diktatorliknande ledare som ser till att eliten får ut vinsten och folket, både vuxna och barn tvångsjobbar för svältlöner. Också de som odlar bomull som "privatföretagare" står många gånger i djupa beroendeförhållanden till leverantörer, för kolonialmakternas gamla mönster finns kvar, om än i förklädnad. De har tvingats in i ett system där de måste köpa dyra bekämpningsmedel och använda sanslösa mängder med vatten, så att jorden utarmas och det inte finns utrymme för att odla mat och det de får i vinst går till att betala av på skulder. Förutom de sociala orättvisorna så är bomullsodlingen (på onaturliga platser med konventionella odlingsmetoder) en fruktansvärd katastrof för naturen. Till exempel Aralsjön har torkat bort nästan helt och hållet pga bomullsodlingarna och bomullsodlingen står för en märkbar del av alla miljögifter som sprutas ut i naturen.

Det finns helt enkelt ingenting som är bra, rättvist, miljövänligt, naturligt eller vackert med konventionell bomullsodling och de billiga bomullskläder som vi har tillgång till här har någon annan bokstavligen betalat priset för. Den konventionella bomullsodlingen är en enorm världsmarknad där några rika blir ännu rikare och de flesta fattiga arbetare fortsätter i en oändlig cirkel av hårt arbete.

Boken handlar ganska mycket om författarens olika resor i bomullsodlande länder, men jag tycker att den verkligen är läsvärd och viktig. Egentligen är det ofattbart att hela misären och orättvisan finns dokumenterad, men ändå är det väldigt lite som görs för att ändra på situationen. I slutet av boken skriver hon om de stora inköparna, som börjat kräva rättvisare villkor (bland annat förbud mot barnarbete) och samarbetet för att övergå till ekologiskt odlad och rättvisemärkt bomull. Men arbetet går långsamt och det är bara en liten del av all bomull som odlas på ett miljövänligt sätt idag.

Men att läsa den här boken ger mig ytterligare respekt för bomullen. Jag tycker att vi inte har rätt att konsumera kläder i den mängd och den takt vi gör, för det ligger så mycket hårt arbete och så stora miljöuppoffringar bakom varje plagg. Det känns hemskt att tänka på hela den resa som en t-shirt har gjort, för att sen kanske användas några gånger, snabbt bli urtvättad och oformlig och sen kasseras. Som jag skrev tidigare så skulle jag egentligen aldrig mer vilja köpa bomullsplagg gjorda av konventionell bomull (som nya), men än så länge händer det i alla fall, särskilt när barnen ska ha nya kläder. För min egen del undviker jag det så långt jag bara kan, för det är sällan jag absolut måste ha nya kläder. Jag har möjlighet att gå och leta efter kläder i rättvisemärkt och /eller ekologisk bomull och jag har möjlighet att låta bli att köpa om jag inte just då hittar något. Och har man ingen annan möjlighet än att köpa kläder av konventionellt odlad bomull så är det ju i alla fall bättre att köpa kvalitet som håller länge.

Här finns en intervju med bland annat Gunilla Ander från Sveriges TV4 Nyhetsmorgon.

Slutet på världen så som vi känner den

Jag håller på och läser en bok som heter Slutet på världen så som vi känner den av Claus Leggewie och Harald Welzer. De är två samhällsvetare som granskar klimatkrisen ur sociologisk och kulturell synvinkel. Boken är inte särskilt lättläst, men väcker en hel del tankar i alla fall. De behandlar inte klimatfrågor så som man är van att läsa om dem i pressen och populärvetenskapen.

Till exempel skriver de om ett begrepp som de kallar kolonialisering av framtiden. Kolonialiseringen av till Afrika kan väl de flesta relatera till. Europerna kom till Afrika, tog åt sig av naturrikedomar, kulturella skatter, förslavade människor och ödelade existerande kulturer. Afrikanerna lever med konsekvenserna ännu. Kolonialiseringen av framtiden betyder att "europeerna", alltså västvärldens människor som lever över jordens resurser idag, tar åt sig av "afrikanernas" alltså framtidens människors resurser - kolonialiserar framtiden - vilket framtidens människor kommer att lida av i form av miljöförstörelse, resursbrist och vad det nu kan bli frågan om.

De talar också om kognitiv dissonans. Det betyder i det här fallet att man vet vilket beslut eller handling som skulle vara bra för miljön, men man handlar ändå inte enligt det. Man kör bil fast man vet att det skulle vara bättre att cykla eller gör en weekendresa med flyg till Milano eller äter fisk som hotas att utrotning eller vad som helst. Man plågas av dåligt samvete, men tänker att man ändå är medveten om vad man gör i motsats till alla de där andra som bara kör bil/flyger/äter fisk utan att tänka på miljön alls. Jämfört med dem har man ju ändå kommit lite längre. Dessutom hade man ju bråttom/var värd en liten semester/hade butiken inte någon bättre fisk just då. Man sysslar alltså med dissonansreduktion. Ens moral gör inte att man avstår från en dålig handling, utan att man får vetande och handlande att stämma lite bättre ihop för sig själv och minskar då på sitt eget dåliga samvete.

Sen skriver de om att vi måste göra oss av med försakelseideologin. De menar att vi har en del omtyckta beroendeförhållanden och tvång som vi tror att vi gillar. Att göra oss av med dem uppfattas som en försakelse som man inte vill göra. Men i själva verket kunde det vara en befrielse. Till exempel tvånget att jobba långa dagar, privatbilismen, långa pendlingsavstånd, centraliserade inköpsmöjligheter, övernäring (att äta för mycket), att äta säsongsprodukter hela året osv.

Det här är bara några axplock.

Klassiska huskurer

Hittade en liten bok om klassiska huskurer i bokbussen här om dagen. Dags att ta fram den kunskapen som har funnits förr om vad olika frukter, grönsaker, örter osv kan vara bra för. Inga konstigheter, bara små tips på hur man kan tillverka egna små huskurer och vilka egenskaper de olika örterna, frukterna, grönsakerna osv har.

Råsmarta tips

Råsmart är en hemsida och ett företag där man kan få tips för hela familjen om hur alla kan äta bra! Det finns också en bok som heter Råsmart familj av Ulrika Hoffer.

Miljövänliga val gynnar personlig hälsa

Vi har hamnat så långt borta från ett naturligt liv i vår 24/7 värld där allt är möjligt när som helst och allt ska gå så snabbt och enkelt som möjligt att man kan anses som udda om man inte vill vara med på allting.

Jag har just läst ut Jordan Rubins bok The Great Physisian's Rx for Health and Wellness och än en gång kommit fram till att allt hänger ihop. Han är inte någon miljökämpe, snarare intresserad av hälsa och andliga frågor, men ändå återkommer han också till miljön. Han rekommenderar tex alltid ekologisk, riktig mat, särskilt viltkött, eller kött av djur som fått leva i sin naturliga miljö, ekologiska frukter och grönsaker, ingen färdigmat och inga andra industritillverkade livsmedel och inga snabba kolhydrater (socker) för att man ska må bra, förebygga och bota fysiska och psykiska sjukdomar. Ät för att leva, lev inte för att äta. Ät inte för att du är nere eller trött eller något annat. Han rekommenderar också att man ska skala bort så mycket gifter i sin närmiljö som möjligt, och då talar han om hemmet. Det enda man ska smeta på sin hud är sånt som man kunde tänka sig att också äta, för huden tar upp nästan allting i kroppen på samma sätt som om man skulle ha ätit det. Skulle du kunna tänka att äta av allting i ditt badrumsskåp? Man ska städa och tvätta så miljövänligt som möjligt och vara noga med sin personliga hygien främst med hjälp av vatten. Frisk luft och promenader och träning som inte kräver en massa utrustning eller träningshallar är vad han rekommenderar. Och inte ska man vara rädd för solen, som är människans A och O genom att använda solkräm, som inte är bra för en (en annan sak är att inte ligga och steka sig) för solen ger livsnödvändig D-vitamin. Dessutom rekommenderar han att man ska ta en dag i veckan, som man använder till att vila, inte flänga runt, jobba, shoppa eller ha dagen fullbokad med en massa andra aktiviteter. För ens personliga hälsa "lönar det sig" också att ha en tro, att tänka positiva tankar i stället för negativa, inte bära på mycket ilska och förlåta dem som sårat en.

Detta är bara axplock ur en nästan 400 sidor tjock bok, kanske någon annan skulle sammanfatta annorlunda.

Men jag tycker att det är dags att på allvar ifrågasätta alla storindustrier; livsmedelsindustrin, läkemedelsindustrin, kosmetikaindustrin, stressiga 24/7-samhället, konsumtionsindustrin och så vidare. Om inte folk åt så mycket dåligt, hade så bråttom hela tiden, rörde sig så lite i vardagen, shoppade så mycket och använde och blev utsatta för så mycket kemikalier hela tiden så skulle det knappast behövas så mycket mediciner med så många biverkningar till så många välfärdssjukdomar och man skulle inte behöva förstöra naturresurserna i den takt som det görs nu och man skulle hinna med det som verkligen kändes viktigt, vilket skulle göra att fler mådde psykiskt bättre.

Idag ska jag ta en promenad i solskenet, imorgon ska jag göra mitt bästa för att inte springa i ekorrhjulet.

Böcker om loppisfynd

Jag har lånat hem två böcker om loppisfynd och vad man kan göra med dem. De borde passa mig perfekt, eftersom jag gillar att gå på loppis och att köpa i andra hand och jag nästan alltid försöker fundera ut ett andrahandsalternativ som första alternativ, om det bara är möjligt (tonåringens behov borträknade).

Den ena heter Loppisfynd och är skriven av Karin Lindroos. Den andra heter Haravasta tavara och är skriven av Aija Rouhiainen.

Böckerna borde alltså passa mig. I teorin. Men i praktiken som finns det inte en enda sak i någon av böckerna som jag skulle kunna tänka mig att ha här hemma. Jag kan bara inte med småblommigt, greduliskärt med guldkant och lite randigt, så att säga. Sorry, bara, ideerna är jättefina och påhittiga, men bara inget för mig. Någon annan får säkert en massa kickar av bilderna och blir inspirerade att göra ännu bättre fynd. Jag bara bläddrar igenom och tänker: måste man ha det så här hemma bara för att man föredrar att ta hänsyn till miljön i sin konsumtion och gärna skaffar saker i andra hand istället för att köpa nytt?

Släng inte maten!

Jag fick en bra liten bok i julklapp som heter "Släng inte maten! Ta tillvara allt du handlar". Boken är skriven av Birgitta Rasmusson. Där finns enkla tips på vad man kan laga till om man tex bara har en tomat eller något man har i kylskåpet snart blir gammalt. Hon går också igenom när mat blir gammal och när den inte är för gammal för att kunna ätas och hur man ska hantera och förvara maten för att den inte ska bli dålig för fort. En del handlar också om hur man ska handla för att inte behöva slänga mat sen. En hel del av tipsen är rätt självklara i en barnfamilj eller för en som redan länge har försökt ta tillvara maten så bra som möjligt, men jag gillar särskilt recepten där man får tips på vad man kan göra med någon liten rest som blivit kvar, typ några cm purjo. Såna där små mängder kastas nog lätt bort, efter att de legat i kylskåpet först och väntat på bättre dagar.

Leva långsamt i novembermörkret

Så här i novembermörkret tycks det inte bli av att göra något utöver det nödvändiga... Uppdateringarna på bloggen duggar inte särskilt tätt. En bok har jag dock haft tillräckligt med inspiration, för att orka börja läsa, eftersom den handlar om just att leva långsamt. "SLOW Lev livet långsamt" av Carl Honore´. Ingen riktigt ny bok (från 2004) och ingen ny tanke, men mer eller mindre en sammanfattning av hur man kan tänka och leva om man vill hoppa av det värsta uppspeedade ekorrhjulet.

En tanke i slow-rörelsen är att man ska kunna leva i takt med sig själv. Långsamt då när det är nödvändigt, men också snabbt ibland, när det är befogat och nödvändigt, men inte på någon slags high speed växel mest hela tiden, som många gör idag. Slow-filosofin kan sammanfattas i ett enda ord, enligt författaren:

"Jämvikt. Var snabb när det är vettigt att vara snabb och var långsam när så krävs. Försök leva i det som musiker kallar tempo guisto - rätt hastighet."

"Att vara slow betyder att du behärskar din egen livsrytm."

Slow handlar om allt från mat, boende, sex, arbete, fritid till kropp, själ, läkekonst osv. Och jag tycker att det är intressant att om man inte har som första mål att allt ska gå snabbt utan att det ska bli bra på något annat sätt, så ger man sig tid att njuta, att välja rätt i ett långsiktigare perspektiv, man behöver inte konsumera så mycket utan mindre, men med god kvalitet, man får tid att vila och då kanske kroppen inte behöver säga ifrån så mycket med olika sjukdomar. Samtidigt tär man inte på sina egna och jordens resurser i en takt som varken vi eller jorden håller för.

Själv har jag funderat mig gul och blå på hur jag ska göra med min arbetstid nästa år - arbeta heltid eller 80 %. Jag har inte funderat på det ur ekonomisk synpunkt utan mer ur den synpunkten att hela organisationen som jag arbetar i är uppbyggd på att personer med såna arbetsuppgifter som jag har definitivt ska jobba 100 % på pappret och 120 % i praktiken. Men jag och min familj och min helhetssituation klarar inte av ett sånt upplägg utan att jag känner att något blir väldigt lidande.

Jag kan inte komma på en enda förebild, som jag skulle kunna använda som modell i mina egna resonemang och för att få allt att gå ihop när jag vacklar i min övertygelse om att 80 % är den rätta lösningen i min personliga situation, trots att mitt jobb kräver 100 % ansvar och egangemang. Jag vill liksom envetet hålla fast vid att det GÅR att vara trebarnsmamma, chef, fru, vän och också ha tid att leva mitt liv så hållbart som möjligt och inte bara stressa runt som ett skitigt streck.

Okej, nu har jag kommit så långt att jag ansökt om och blivit beviljad 80 % arbetstid även nästa år. Att jobba 80 % är en del av min strategi bort från det skitiga strecket som jag inte vill vara. I mina egna argumentationer för och emot har jag kommit fram till att jag kanske inte arbetar lika många timmar som mina kollegor, men mitt slutresultat ser inte sämre ut för den skull. Min hjärna kläcker goda idéer när jag minst anar det, mitt i dammsugningen och legoleken, utan att jag behövt sitta i tre timmar efter ordinarie arbetstid och pressa fram dem. Därmed inte sagt att det är någon dans på rosor att göra sitt jobb på fyra dagar istället för fem. Eller att jag skulle vara någon expert på att leva långsamt.

Bara äkta vara

Nyss hemkommen från föreläsningen med Mats-Eric Nilsson som har skrivit "Den hemlige kocken" och "Äkta vara". Kan inte säga annat än att jag bara blir mer och mer övertygad om att jag inte vill äta den industriprocessade fuskmaten, med billiga dåliga och få riktiga råvaror och full med luft, vatten och tillsatsämnen. Det är färre tillsatsämnen som är tillåtna i hund- och kattmat än i mat som är avsedd som människoföda. Och tillsatsämnena och tillsatscocktailarna tillverkas på många olika ställen i världen, inte allt för sällan i Kina, där regler och lagar inte är så strikta som här (här är de inte heller särskilt strikta).

Lightprodukter har jag inte ätit på åratal, dem slutade jag med av någon slags instinktiv motvilja långt innan jag började läsa innehållsförteckningar eller överhuvud taget sätta mig in i vad jag i övrigt åt. Lightprodukter tillverkas inte i någon välmening för att hjälpa folk att hålla vikten (vilket jag för övrigt är fullt övertygad om att light-produkter verkligen INTE gör), utan för att matindustrin skulle kunna ta bort det dyra fettet ur produkterna, tillsätta ännu mera vatten och ännu mera billiga tillsatsämnen och sälja produkten till samma pris eller ännu dyrare än en vanlig. Producenterna skrattar säkert hela vägen till banken.

Någon kan tycka att det är ännu ett stressmoment i livet med att vara noga vad man köper och äter. Jag tycker att det är konsumentupplysning. Jag vill gärna bli upplyst om på vilka områden livsmedelsindustrin försöker lura mig, för lurad är precis vad jag känner mig. Inte så mycket nu längre, eftersom jag medvetet har försökt välja annorlunda redan ett tag. Men just sån lurendrejerimat blir ju tex mina barn serverade i skola och dagis många gånger och nog händer det att en och annan färdigmatförpackning slinker med fortfarande (särskilt när min man handlar). Vi kan inte tro att livsmedelsindustrin och beslutande myndigheter vill vårt bästa när det gäller maten, vi är utelämnade till oss själva ända tills det finns tillräckligt många människor som börjar kräva något annat.

Pengar och lycka och frivillig enkelhet

Håller för tillfället på och läser en bok som heter "Pengar och lycka". Den handlar om vad lycka är, men jag försöker hela tiden läsa den med "frivillig enkelhetsglasögon". Det har de senaste åren gjorts flera undersökningar om vad lycka är och vad som "krävs" för att man ska vara lycklig. Den som säger att pengar inte betyder något har troligtvis aldrig haft så lite pengar att de inte har räckt till både mat och räkningar, men efter det ökar inte pengar lyckan. I den här boken konstateras att en viss levnadsstandard är nödvändig för de flesta människor för att de ska uppfatta sig som lyckliga. Men det viktigaste är familj, vänner, ett bra förhållande, ett jobb som man trivs någorlunda bra med och ett hem där man kan känna sig avslappnad och trygg och någorlunda stabila förhållanden i samhället där man bor och god hälsa . Men sen ökar inte lyckan för att huset blir större och bilen nyare och lönen stiger till skyarna. Någonstans finns en skärningspunkt, där man har allt man behöver och mera materiellt egentligen tär mera på lyckan än ökar den. Jag har inte läst boken färdigt ännu, så jag vet inte om det finns någon slutsats där om den ultimata punkten. Men jag tänker mig att väldigt många i Nordeuropa redan har passerat den där punkten. Det blir inte bättre nu, det blir sämre om alla bara fortsätter att jaga högre levnadsstandard och mera saker.

Det är där som frivillig enkelhet kommer in i bilden. Att välja att trappa ner. Enligt ovannämnda bok så kan man klara sänkt levnadsstandard om man vet att det är tillfälligt. Som exempel att man kan trivas bra i en stuga i skärgården hela sommaren, fast där inte finns några som helst bekvämligheter, eftersom man vet att man har allt hemma i stan sen när hösten kommer. Hur stämmer det med frivillig enkelhet? I och för sig är det väl få som bestämmer sig för att leva helt utan moderna bekvämligheter, utan i stället lägger man sina bekvämligheter på någon viss nivå och har kanske någon grej som man inte vill avstå från, medan man har annat som man mer än gärna avstår från. Ingår det i frivilligheten att man vet att det i alla fall teoretiskt sett skulle gå att gå tillbaka till en högre levnadsstandard, är frivillig enkelhet, på ett teoretiskt plan, tillfälligt? Men vad jag har förstått så är det få som längtar tillbaka till sin förra "slösaktigare" (på pengar, naturresurser osv) livsstil, eftersom den ändå inte ger något mera.

Hur är det då om man redan har knapert med pengar? Kan man då välja enkelhet, kan den vara frivillig? Om man inte vet med sig att man skulle kunna öka på sina inkomster om man vill eller skaffa något om man bestämde sig för det. Jo, det finns nog starka människor som har gjort enkelheten till en levnadskonst, utan att någongång ens ha varit inne i något konsumtionsekorrhjul. Men hur är det med ensamstående mamman som funderar på vilka räkningar hon ska lämna obetalda för att ha råd att köpa mat och det som barnet önskar sig, för att "alla andra" har det? "Nej, du, Pelle, vi köper inte kläder av det märket, för vi har valt frivillig enkelhet och nu äter vi bara gröt och vegetariskt fram tills på torsdag när nästa lön kommer, eftersom vi har valt en enkel livsstil ."

Chockdoktrinen

Har gett mig in på en bok som inte hör till de mest lättsmälta, nämligen "Chockdoktrinen" av Naomi Klein (som också har skrivit No Logo). Det är inte lätt att på några rader riktigt sammanfatta vad den handlar om, men det är i alla fall en omfattande och svidande kritik mot det som hon kallar katastrofkapitalismen. Hon visar hur några få mäktiga män har lyckats införa en mycket rå kapitalism i länder typ Ryssland, Kina, Sydafrika och flera sydamerikanska länder på bekostnad av folkets väl och ve och med mycket, mycket fakta i bakfickan berättar hon hur länderna i princip har blivit utsålda. De få utvalda rika har blivit enormt mycket rikare, medan alla andra har blivit mycket fattigare. Ide´n är att det händer något chockartat, tex att en diktatur faller eller ett stort område drabbas av en naturkatastrof, krig, terror och just vid det tillfället, när alla är i chocktillstånd, passar man på att stifta en hel arsenal med nya lagar som gör det möjligt att privatisera och sälja ut allt som staten har ägt och i frihetens namn överflyttas ägandet då till de få redan rika, medan resten blir arbetslösa, utarmade utan möjligheter att påverka sin framtid. Men börskurserna stiger. Det hon lyfter fram är att förutsättningen för att det här ska kunna ske är att demokrati för en tid läggs på undantag, därför att får folket demokratiskt vara med och säga till vad de vill ha, så vill de ha en jämn fördelning, inte att några få rika blir ännu rikare.


Om Kina skriver hon tex såhär efter kommunismens fall och efter massakern på Himmelska fridens torg:

"Det var denna reformvåg som förvandlade Kina till världens svältlönefabrik och gjorde landet till den perfekta platsen för underleverantörer till snart sagt alla planetens multinationella bolag. Inget land erbjöd mer lukrativa villkor än Kina: låga skatter och tullar, mutbara tjänstemän och framför allt gott om lågavlönade arbetare som i många år skulle vara ovilliga att kräva anständiga löner eller det mest elementära arbetarskydd av rädsla för våldsamma repressalier.
Arrangemanget har varit till nytta för både utländska investerare och för partiet. Enligt en undersökning från år 2006 är 90 producent av Kinas miljardärer barn till kommunistiska partifunktionärer. Ungefär 2900 av dessa partiets ätteläggar - så kallade unga furstar - kontrollerar 260 miljarder dollar."

Man känner sig maktlös, när man läser om dessa skrupelfria män (högt uppsatta inom universitet, Världsbanken och andra viktiga positioner) som styr... Men jag - lilla myra - försöker i alla fall att säga mitt genom att så långt jag bara kan öva mig i att tänka kritiskt och göra det i varje litet val jag gör... Kanske det inte hjälper, men jag vill ändå tro på demokrati och inte att pengar styr världen...

Mera tankar om tiden

Vaknade tidigt idag. Ingen annan har stigit upp ännu. Det är tyst och stilla och jag tänkte fortsätta med ett annat tema som Bodil Jönsson skrivit om, nämligen fritiden.

"Alla berättar hur mycket de har att göra, hur mycket de arbetar, hur mycket de gör på sin fritid. Det är låg status att inte ha så mycket att göra på arbetet och att ha få fritidsaktiviteter."

"Egentligen är det ett fantastiskt och märkligt normskifte som har ägt rum - utan att vi märkt det förrän nu, då konsekvenserna slår tillbaka. Går man ett eller flera århundraden tillbaka blir statusförskjutningen så uppenbar. Då var det bara pigorna och drängarna som skulle vara tillgängliga alltid. Absolut inte de besuttna - de skulle inte ha mycket att göra. Och till självklarheterna för de privilegierade hörde rätten till ostördhet."

Jag tycker att det här är intressanta tankar. Om man alltid försöker pressa in så mycket som möjligt i sitt liv, så hinner man ju inte uppleva och njuta av något alls egentligen.

Tankar om tid

Det finns en person vars böcker har gjort väldigt stort intryck på mig. Hon heter Bodil Jönsson och är proffessor vid Lunds tekniska högskola. Hon har skrivit om allt möjligt, men det är hennes böcker om tid, "Tio tankar om tid" och "I tid & otid hemma och på jobbet" som jag har fastnat för. Jag skulle kunna skriva en skild kommentar om nästan varje kapitel i båda böckerna, för där finns så många intressanta tankar om förhållandet till tiden. Jag brukar nästan aldrig läsa samma böcker flera gånger - världen är ju full med böcker, men de här två äger jag faktiskt sedan 2004 och brukar alltid återvända till dem med jämna mellanrum, för där finns alltid något tänkvärt... Här är bara ett citat:

"När ekonomisystem skenar, när ekologiska system vacklar, när mark, luft och vatten tar ofattbart mycket stryk, och när ingen egentligen ser mer än en begränsad del av symtomen, då är det dags att tänka en gång till. Tänk om vi har missat själva grundbulten?" ..." Kanske blir det fel för vår miljö, våra sociala relationer och för vår sinnesfrid om vi inte kommer till rätta med själva grundbulten i detta sammanhang, nämligen med vår relation till tiden. Tänk om det är den som hängt upp sig? Och tänk om bieffekterna av en annorlunda tidsupplevelse kan påverka oss mera i miljövänlig riktning än vad de direkta miljöinsatserna gör?"
"... en stor andel av den västerländska utvecklingen har inriktats på att "spara" tid. Jag kan inte låta bli att ge ytterligare ett av mina favoritexempel" ... "Antag att du har fem mil till arbetet, så att du kör bil tio mil om dagen. Det gör du kanske på ungefär en timme. Men tar det verkligen en timme att köra 10 mil? Låt oss räkna efter (siffrorna är redan lite föråldrade men proportionerna är korrekta). Det kostar ungefär 200 kr att köra bil 10 mil. De tvåhundra kronorna måste man arbeta ihop. Medelinkomsten per timme efter skatt är 50 kr. Det tar alltså 4 timmar att få ihop pengarna till bilkörningen. Jamen, då tar det ju inte 1 timme att köra bil utan 1 + 4 timmar, det vill säga 5 timmar! Då är ju medelhastigheten 20 km/h (avståndet 10 mil, dvs 100 km under 5 timmar). Då kan man faktiskt lika gärna cykla!"
"Exemplet är slående. Hur kan man använda sig av det för egen del? Det är ju ingalunda enkelt att säga till sin arbetsgivare att "Jag tänker omdisponera min tid. I stället för 8 timmars arbetstid plus 1 timmes bilkörning ska jag arbeta 5 timmar och och cykla 4 timmar". Det individuella är inte fristående och lättföränderligt utan sammanflätat med näringslivet, arbetsplatserna, inköpsställena, vården och hela den offentliga sektorn. Det mesta bygger på bilism. Men det betyder inte att det är farligt eller onödigt att tänka "jag kan kanske lika gärna cykla". Dels kan man alltid ändra en och annan vana i det lilla till något som man trivs bättre med. Dels kan större förändringar börja just här."

http://www.certec.lth.se/bodil/