Sov gott!

Det här är ett sövande inlägg. Gå lägg dig och sov i stället om du inte orkar läsa vidare!

Åtminstone sängförsäljarna brukar vara snabba med att hålla fram att man tillbringar en tredjedel av sitt liv i sängen. Men det verkar som det är allt färre som faktiskt gör det. Man hör ganska ofta larmrapporter om att barn, ungdomar och vuxna sover för lite. För ca 100 år sen sov man ca 1,5 h längre per natten än vad man gör i medeltal idag.

Men om man vill må bra fysiskt och psykiskt och om man vill minska risken för övervikt, hjärtproblem, stress och koncentrationssvårigheter så är det bara att gå och lägga sig. Helst tidigt och i ett tyst rum utan apparater som stör.

Det finns forskare som påstår att varje timme man sover före midnatt motsvarar två timmar efter midnatt.

Hur tråkigt och medelålders är det inte att konstatera att det är bra att sova.

Eller hur roligt och inspirerande är det inte att vara pigg och koncentrerad imorgon!

God natt!

Kristinestad är Finlands första Cittaslow

Kristinestad har igår officiellt blivit en Cittaslow, alltså en stad stad där man tänker och handlar "långsamt" för det goda livet (jag har kopierat från Kristinestads hemsida):

DET GODA LIVET

– är det en intressant väg för Kristinestad?

v …Att leva utan brådska, att "skynda långsamt" ...

v ... att söka det unika, det speciella ...

v ... att respektera det lilla och lokala i en globaliserad värld ...

v ... att söka humana, miljövänliga och hållbara lösningar ...

Här kan man läsa mera om Cittaslow

Förra veckans karameller

Förra veckan hade jag riktigt mycket program på kvällarna och veckoslutet. Det brukar jag inte ha nuförtiden, för jag har börjat gilla att hinna med själv i mitt liv och det gör man jag inte om kalendern är fullspäckad på fritiden, eftersom den redan är det på jobbet. Men förra veckan råkade allt hopa sig, både plikter och nöjen. Men den här veckan försöker jag suga på förra veckans karameller, så att säga, och minnas det jag upplevde och lärde mig förra veckan.

Försöker slow living...

Kanske det låter tråkigt... men jag har börjat tänka att det är bättre att uppleva/göra bara lite och verkligen njuta av/uppskatta det istället för att rusa från det ena till det andra. Och jag gillar verkligen inte känslan av stress längre (även om den övermannar mig ibland.)

Försöker...

Vinterpromenad i solskenet

Intressanta tankar om tiden och ljuset

Lise-Lotte Wallin skrev intressant i gårdagens VBL om innovativitet och tid. Hon förundrade sig över att vi här i Finland - vi som är så innovativa - helt kritiklöst håller fast vid jordbrukssamhällets gamla dygns- och årsrytm och kastar bort de få timmarna med ljus vi har här i norr den här tiden på året, genom att sitta inne på kontor och skolor. Det är mörkt när man går hemifrån och det är mörkt när man kommer hem. Varför inte förlägga arbetstiden till någon annan tid på dygnet då det ändå är mörkt ca 18-20 h och istället kunna vara ute de få timmarna som man ser dagsljuset? Här är en som tänker utanför boxen, om ni frågar mig!

Långsamt

Idag försöker jag leva långsamt. Har tagit ut en semesterdag helt apropå. Min almanacka på jobbet, som alltid brukar vara fullbokad, eller åtminstone aldrig tom en hel dag lyste alldeles tom denna vanliga onsdag, så jag tog det som ett tecken.

Jag önskar att jag kunde leva ett långsamt liv, men det är så SVÅRT! Läste en recension om en bok som handlade om just det här om dagen. Jag la inte bokens titel på minnet, så jag kan tyvärr inte kolla upp om något om boken. Och det här inlägget handlar inte om själva boken utan mera om tankarna den väckte. Hon som skrev om boken räknade upp att alla möjliga olika människor i olika livssituationer, som hade skrivit om sitt liv i boken. Jag läste noga; där fanns unga singlar, friska pensionärer, par med bortflyttade barn, unga familjer med riktigt små barn och alla möjliga varianter, men där fanns faktiskt inte (uppräknat i alla fall) någon flerbarnsfamilj med barn/ungdomar i skolåldern.

Var det bara en liten miss, eller är det så att just den perioden av livet är det riktigt, riktigt svårt att känna att man kan leva långsamt? Särskilt i kombination med förvärvsarbete. Ändå tycker jag att vi har skurit ner på det mesta. Vi är mycket hemma.

Många av våra barns kompisar håller på med flera hobbyn varje vecka. Våra barn gör inte det. Jag har inte förbjudit dem, men inte heller uppmuntrat dem eller tvingat dem. Det finns säkert många som tycker att jag gör fel, men själv tycker jag att de måste ha utrymme för fri tid och fria lekar och att bara vara hemma och ha det lite tråkigt (vilket de INTE uppskattar, ännu i alla fall). Och kanske hitta på något kreativt mellan varven. Jag tycker att de ändå har tillräckligt med program med det som ordnas via skolor och dagis och kompiskalas och annat.

Fattar inte hur jag skulle stå ut ens, om mina tre barn hade två hobbyn var varje vecka, med tidtabeller och skjutsningar.

I höstas gjorde jag ett försök att börja gå regelbundet på något alldeles eget. Efter att de tre första gångerna gått i stöpet av tre helt olika orsaker gav jag upp. Jag hinner senare. Att blogga och fundera på de frågor som jag skriver om här i bloggen är min hobby just nu. Det är praktiskt och bra, för det är inte bundet till tid och plats. Och att gå på loppis.

Att leva långsamt är för mig också att kunna njuta av det enkla. Om man inte lever långsamt så tror jag att man måste ha större och större njutningar (längre resor, häftigare upplevelser osv) för att hitta någon njutning. Om man lever långsammare så kan man njuta av helt andra, enklare saker. Om man lever långsammare så blir man rikare. (Inte i pengar räknat, men in det mesta i övrigt.)

Jag försöker, men det är svårt....

Leva långsamt i novembermörkret

Så här i novembermörkret tycks det inte bli av att göra något utöver det nödvändiga... Uppdateringarna på bloggen duggar inte särskilt tätt. En bok har jag dock haft tillräckligt med inspiration, för att orka börja läsa, eftersom den handlar om just att leva långsamt. "SLOW Lev livet långsamt" av Carl Honore´. Ingen riktigt ny bok (från 2004) och ingen ny tanke, men mer eller mindre en sammanfattning av hur man kan tänka och leva om man vill hoppa av det värsta uppspeedade ekorrhjulet.

En tanke i slow-rörelsen är att man ska kunna leva i takt med sig själv. Långsamt då när det är nödvändigt, men också snabbt ibland, när det är befogat och nödvändigt, men inte på någon slags high speed växel mest hela tiden, som många gör idag. Slow-filosofin kan sammanfattas i ett enda ord, enligt författaren:

"Jämvikt. Var snabb när det är vettigt att vara snabb och var långsam när så krävs. Försök leva i det som musiker kallar tempo guisto - rätt hastighet."

"Att vara slow betyder att du behärskar din egen livsrytm."

Slow handlar om allt från mat, boende, sex, arbete, fritid till kropp, själ, läkekonst osv. Och jag tycker att det är intressant att om man inte har som första mål att allt ska gå snabbt utan att det ska bli bra på något annat sätt, så ger man sig tid att njuta, att välja rätt i ett långsiktigare perspektiv, man behöver inte konsumera så mycket utan mindre, men med god kvalitet, man får tid att vila och då kanske kroppen inte behöver säga ifrån så mycket med olika sjukdomar. Samtidigt tär man inte på sina egna och jordens resurser i en takt som varken vi eller jorden håller för.

Själv har jag funderat mig gul och blå på hur jag ska göra med min arbetstid nästa år - arbeta heltid eller 80 %. Jag har inte funderat på det ur ekonomisk synpunkt utan mer ur den synpunkten att hela organisationen som jag arbetar i är uppbyggd på att personer med såna arbetsuppgifter som jag har definitivt ska jobba 100 % på pappret och 120 % i praktiken. Men jag och min familj och min helhetssituation klarar inte av ett sånt upplägg utan att jag känner att något blir väldigt lidande.

Jag kan inte komma på en enda förebild, som jag skulle kunna använda som modell i mina egna resonemang och för att få allt att gå ihop när jag vacklar i min övertygelse om att 80 % är den rätta lösningen i min personliga situation, trots att mitt jobb kräver 100 % ansvar och egangemang. Jag vill liksom envetet hålla fast vid att det GÅR att vara trebarnsmamma, chef, fru, vän och också ha tid att leva mitt liv så hållbart som möjligt och inte bara stressa runt som ett skitigt streck.

Okej, nu har jag kommit så långt att jag ansökt om och blivit beviljad 80 % arbetstid även nästa år. Att jobba 80 % är en del av min strategi bort från det skitiga strecket som jag inte vill vara. I mina egna argumentationer för och emot har jag kommit fram till att jag kanske inte arbetar lika många timmar som mina kollegor, men mitt slutresultat ser inte sämre ut för den skull. Min hjärna kläcker goda idéer när jag minst anar det, mitt i dammsugningen och legoleken, utan att jag behövt sitta i tre timmar efter ordinarie arbetstid och pressa fram dem. Därmed inte sagt att det är någon dans på rosor att göra sitt jobb på fyra dagar istället för fem. Eller att jag skulle vara någon expert på att leva långsamt.