Mina första stapplande steg i naturens skafferi

Igår, när solen ännu sken och det var riktigt fint väder blev jag inspirerad att gå ut i naturen och plocka mat. Jag kände mig så ekologisk och gick runt där och nästan kände hur jag fick kontakt med mina förfäder. De hade säkert också gått runt och letat efter blad och rötter att äta.

Skillnaden var nu bara att jag hade bilder med mig i högsta hugg och kollade och kikade och försökte desperat känna igen någon växt. Till sist, när jag inte hade hittat något annat än ett jättestort snår med hallonbuskar, som jag ska återkomma till när hallonen är mogna, så började jag plocka mjölkört (rallarros/duntrav) för jag hade läst att unga skott som är under 25 cm långa ska kunna plockas och kokas som sparris och ätas med smör. Det lät ju gott.

Väl hemma igen hade resten av familjen redan blivit så hungriga att de gått och plockat åt sig mat redan (i kylskåpet alltså, inte ute i naturen). Så jag fick koka mina läckra mjölkörtsskott i lugn och ro. När de kändes mjuka så klickade jag på rejält med smör och satte mig ner för att äta mina läckerheter. Trodde jag. Men nej, fy, de gick ju inte att äta!!! Jag fick liksom inget ur dem, bara smöret, resten var bara, ja, strimlor av sega rötter, eller något. Jag försökte gnaga och febrilt hitta något att äta på dem. Kanske man i krigs- och kristid hade kunnat gnaga i sig något av dem, men så här i fredstid måste jag erkänna att hela härligheten åkte i komposten. Hmmm...