Tre gånger är väl en vana?!?

Den här veckan har jag gjort något som jag aldrig, upprepar, aldrig, har gjort förut. Om det är något område där jag i praktiken är helt analfabet, så är det inom sport och idrott. Värsta ämnet i skolan i tiderna... Okej, nyttomotion gillar jag. Jag går eller cyklar gärna om jag har ett mål, som att komma hem från jobbet till exempel och jag hoppar på studsmattan med barnen. Men jag har inte varit i närheten av ett gym sen några obligatoriska besök under gymnasiet. Och jag har definitivt inte sprungit en meter. Min man sa att han vet bara två personer som han aldrig sett springa. Den ena är jag och den andra är bilskolläraren i Jurva. En tvivelaktig ära, minst sagt, att tillhöra denna exklusiva skara. Men nu har det blivit ändring på saken! Jag var plötsligt mentalt redo för att tänka annorlunda. Jag, som såg mig själv som en som inte kan springa började ändra mina tankebanor och inse att jag har en mental spärr som säger att jag inte kan göra det, inget annat. Jag är varken sjuk eller överviktig, så det borde gå. Orsakerna till att jag kunde tänka annorlunda är tre: För det första hade jag börjat fundera på hur jag ska upprätthålla min kondition nu när vi har skaffat en till bil och jag mera sällan kommer att cykla till och/eller från nya jobbet eller gå från ett ställe till ett annat i avsaknad av bil. För det andra råkade jag se en amerikansk realitysåpa hos min svärfar (som har på TV:n mest hela tiden) som jag fastnade i och fortsatte att titta på hemma. (!) Den handlade om fem överviktiga väninnor som ändrade sina matvanor helt och började träna för triathlon (cykla, löpa och simma) och klarade det på 120 dagar. Klarade de det så måste ju jag också, eftersom de verkligen fick börja på minus. För det tredje - och avgörande - så kom min syster springande till oss 20 km nu i sommar, hon som i likhet med mig aldrig tidigare sprungit något (förrän detta år). Så jag fick definitivt avfärda det där med att det skulle vara släktfel att inte kunna springa. Jag förberedde mig mentalt några dagar efter hennes besök och sen tog jag på mig mina inte så nya, men dock välbehållna och mycket sparsamt använda springskor och gav mig ut. Min syster hade tipsat att man ska springa så långsamt som man behöver i sin alldeles egna takt och då går det. Och det gick! Redan på första försöket klarade jag att springa tre km utan paus. Jag var överlycklig! Nu har jag varit ute och sprungit ytterligare två gånger, båda gångerna fem km utan paus. Tre gånger är väl redan en vana?!? Och särskilt nu, när jag skriver om det här, så kan jag ju inte sluta, eller hur?

(Men under vilken kategori ska jag sätta det här inlägget riktigt, har ju inga passliga??)