Det ska smärta lite...eller?

I den nya tidningen effekt klimatmagasinet (www.effektmagasin.se) finns en intervju med en marknadsföringsföretagare som heter Solitaire Townsend. Hon säger att det finns tre typiska förhållningssätt inför miljöfrågor som är typiska i alla de länder hon har undersökt:

1. De miljömedvetna: lyssnar på hotbudskap, tänker på global uppvärming, världsfattigdom och internationella frågor och känner att de kan göra något och är också beredda att göra stora förändringar i sitt liv. De tror att det ska smärta lite att leva miljövänligt. Och de tilltalas av politiska budskap.

2. Statusjägarna: Tänker inte så mycket på de globala problemen. De bryr sig om hur de ser ut, hur mycket pengar de tjänar och hur andra uppfattar dem. Det spelar ingen roll om elen till ipoden kommer från kärnkraft, kolkraft eller vindkraft så länge ipoden fungerar. De tilltalas av konsumtionsbudskap.

3. Lokalborna: Tänker inte så mycket på klimatförändring och världsfattigdom, utan på sitt lokalsamhälle, tanten i huset bredvid och skräpet på gatan. De är inte intresserade av att "rädda planeten", för de bor i sitt lokalsamhälle. De uppfattar budskap som berör dem där.

Jag tycker att det här är jätteintressanta iakttagelser. Själv erkänner jag villigt att jag tänker som en typiskt "miljövän" (även om det bor en liten konsument med lokala intressen i mig också). Jag tror att det ska smärta lite att välja miljövänligt och jag är beredd att göra uppoffringar och det är kanske det budskapet jag mer eller mindre omedvetet förmedlar. Till min stora förvåning har ändå det jag ändrat på hittills i min vardag inte smärtat ett dugg och inte har mina uppoffringar känts som några uppoffringar utan snarare som lättnad. Färdigmaten som jag slutat äta, bilen som är såld, de kläderna som jag inte längre vill köpa, heminredningen som jag inte hela tiden vill uppdatera genom att konsumera osv (läs i mina tidigare blogginlägg hur jag tänker angående dessa) är definitivt inte något jag saknar, utan, så här i efterhand tänkt, bara en onödig belastning som jag blivit av med. Jag vill tänka globalt i varje handling och det är befriande för mig. Så känns det PÅ RIKTIGT! För mig.

Men det här är ju rena skräckscenariot för en som gillar att ha det bekvämt och inte orkar ta in hela världen i varje handling. Men Townsend har ett svar på det också. Hon säger: "Nästan allt som säljs paketeras som det vore ett nöje. Tänk till exempel på det skönhetsarbete som kvinnor gör. Det långa timmarna av hårt, tråkigt och smärtsamt arbete. Det har skönhetsindustrin lyckats paketera som något njutningsfullt... Miljövänner hatar konsumtionsbegäret, inte bara konsumtionens påverkan på miljön. Istället måste du erkänna, prisa och älska konsumtion för att kunna hantera påverkan av konsumtion."

Här har miljöbudskapet verkligen inte nått fram. Ofta kritiseras ju såna här försök att marknadsföra miljöbudskap som konsumtionsbudskap av "de riktiga miljövännerna" som pseudoförsök att göra något åt miljön. Men om man tänker som Townsend är det ju inte fel att ha roligt medan man håller på och förpacka det på det viset också! :) Hennes tanke är då att konsumtionen inte ska belasta miljön, inte att konsumtion i sig är fördärvligt.