Håller för tillfället på och läser en bok som heter "Pengar och lycka". Den handlar om vad lycka är, men jag försöker hela tiden läsa den med "frivillig enkelhetsglasögon". Det har de senaste åren gjorts flera undersökningar om vad lycka är och vad som "krävs" för att man ska vara lycklig. Den som säger att pengar inte betyder något har troligtvis aldrig haft så lite pengar att de inte har räckt till både mat och räkningar, men efter det ökar inte pengar lyckan. I den här boken konstateras att en viss levnadsstandard är nödvändig för de flesta människor för att de ska uppfatta sig som lyckliga. Men det viktigaste är familj, vänner, ett bra förhållande, ett jobb som man trivs någorlunda bra med och ett hem där man kan känna sig avslappnad och trygg och någorlunda stabila förhållanden i samhället där man bor och god hälsa . Men sen ökar inte lyckan för att huset blir större och bilen nyare och lönen stiger till skyarna. Någonstans finns en skärningspunkt, där man har allt man behöver och mera materiellt egentligen tär mera på lyckan än ökar den. Jag har inte läst boken färdigt ännu, så jag vet inte om det finns någon slutsats där om den ultimata punkten. Men jag tänker mig att väldigt många i Nordeuropa redan har passerat den där punkten. Det blir inte bättre nu, det blir sämre om alla bara fortsätter att jaga högre levnadsstandard och mera saker.
Det är där som frivillig enkelhet kommer in i bilden. Att välja att trappa ner. Enligt ovannämnda bok så kan man klara sänkt levnadsstandard om man vet att det är tillfälligt. Som exempel att man kan trivas bra i en stuga i skärgården hela sommaren, fast där inte finns några som helst bekvämligheter, eftersom man vet att man har allt hemma i stan sen när hösten kommer. Hur stämmer det med frivillig enkelhet? I och för sig är det väl få som bestämmer sig för att leva helt utan moderna bekvämligheter, utan i stället lägger man sina bekvämligheter på någon viss nivå och har kanske någon grej som man inte vill avstå från, medan man har annat som man mer än gärna avstår från. Ingår det i frivilligheten att man vet att det i alla fall teoretiskt sett skulle gå att gå tillbaka till en högre levnadsstandard, är frivillig enkelhet, på ett teoretiskt plan, tillfälligt? Men vad jag har förstått så är det få som längtar tillbaka till sin förra "slösaktigare" (på pengar, naturresurser osv) livsstil, eftersom den ändå inte ger något mera.
Hur är det då om man redan har knapert med pengar? Kan man då välja enkelhet, kan den vara frivillig? Om man inte vet med sig att man skulle kunna öka på sina inkomster om man vill eller skaffa något om man bestämde sig för det. Jo, det finns nog starka människor som har gjort enkelheten till en levnadskonst, utan att någongång ens ha varit inne i något konsumtionsekorrhjul. Men hur är det med ensamstående mamman som funderar på vilka räkningar hon ska lämna obetalda för att ha råd att köpa mat och det som barnet önskar sig, för att "alla andra" har det? "Nej, du, Pelle, vi köper inte kläder av det märket, för vi har valt frivillig enkelhet och nu äter vi bara gröt och vegetariskt fram tills på torsdag när nästa lön kommer, eftersom vi har valt en enkel livsstil ."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar