Evig tillväxt eller nedväxt?

"Folk övertalas att spendera pengar de inte har

för att köpa saker de inte behöver

för att göra intryck som inte består

på människor de inte bryr sig om."

Tim Jackson

University of Sussex

Det där citatet från dagens VBL är så bra att jag helt enkelt måste ta med det på min blogg. Bra att minnas i alla sammanhang. Fortfarande är det ju ökad konsumtion och ökad tillväxt på alla fronter som är nyckeln till all slags framgång, om man får tro våra ledande politiker i alla fall. Åtminstone de manliga.

Jag funderar på om tanken på evig ekonomisk tillväxt inte ändå är framför allt ett "manligt" "problem". Om man generaliserar så är det ju männen som tjänar mest pengar, spenderar mest tid på arbetet, har de största förmögenheterna och gör de mest vågade penningplaceringarna och driver de största företagen (kanske allt det där räknas som positivt), men samtidigt är det ju också männen som dras med problemen som finns på baksidan av myntet, nämligen svaga sociala skyddsnät, alltså färre vänner, färre nära relationer (som håller också om man blir arbetslös eller sjuk), de spenderar mindre tid med sina barn/familjer och de dör tidigare i hjärt- och kärlsjukdomar efter att de har gjort av med en större andel naturresurser.

Innan jag fortsätter så vill jag påpeka att jag definitivt tycker att kvinnans euro ska vara lika mycket värd som mannens och man ska få lika lön för lika eller lika krävande arbete och jag är på alla sätt för jämlikhet, men jag skulle vilja påstå att ökad jämlikhet förutsätter att männen blir mer lika kvinnorna och inte att kvinnorna längre strävar till fler traditionellt manliga värden. Om man mäter i pengar så är ju männen faktiskt mer lyckade än kvinnorna, men om man inte låter pengarna vara måttstocken, så tycker jag faktiskt att färre kvinnor än män har gått på ideologin om evig tillväxt och samtidigt det negativa som den för med sig. Väldigt många kvinnor väljer att jobba mindre och spendera mera tid med sina barn och sina vänner. Många kvinnor väljer hellre ett jobb som ger mening än ett jobb som ger bra betalt (här finns nog andra mekanismer än personligt val också) och färre kvinnor jobbar övertid, men gärna deltid. Färre kvinnor låter hälsa och sociala relationer komma på andra plats och väljer hellre att göra de stora klippen och tjäna de riktigt stora pengarna. Pengar behöver ju inte vara motsatsen till lycka, men enbart stora pengar ger ingen automatisk lycka. (Mitt resonemang här gäller västvärlden, som redan har nått upp till en bra levnadsstandard, inte den s.k. tredje världen där kvinnornas tillgång till pengar och arbete definitivt behöver bli bättre).

Jag läste härom dagen om att någon forskare hade analyserat recessionen på Island och kommit fram till att det inte var en allmän recession som hade drabbat alla lika, utan den ekonomiska nedgången hade framför allt drabbat männen, inte kvinnorna. De flesta kvinnor, om jag förstod undersökningsresultaten rätt, hade kvar arbete och ungefär samma inkomster som tidigare, medan männen hade mist arbete och förmögenhet. Forskaren kallade det för en hecession.

Nu generaliserar jag igen, men jag skulle vilja påstå att det är kvinnorna som vet hur man ska leva att långsiktigt hållbart liv och männen som behöver avstå från sin ohållbara livsstil. Är det inte männen som också gillar de nyaste elektorniska prylarna och apparaterna och de stora bilarna? Är det inte kvinnorna som redan nu väljer bussen och tåget och männen som befolkar flygplatserna? Är det inte framför allt män som verkar ha behov av skrytbyggen, bensinslukare och kärnvapen?

Ursäkta mina grova generaliseringar, men jag tycker att det är dags att ge utrymme för flera definitoner av framgång och tillväxt än de traditionellt (manliga) ekonomiska.