Slutet på världen så som vi känner den

Jag håller på och läser en bok som heter Slutet på världen så som vi känner den av Claus Leggewie och Harald Welzer. De är två samhällsvetare som granskar klimatkrisen ur sociologisk och kulturell synvinkel. Boken är inte särskilt lättläst, men väcker en hel del tankar i alla fall. De behandlar inte klimatfrågor så som man är van att läsa om dem i pressen och populärvetenskapen.

Till exempel skriver de om ett begrepp som de kallar kolonialisering av framtiden. Kolonialiseringen av till Afrika kan väl de flesta relatera till. Europerna kom till Afrika, tog åt sig av naturrikedomar, kulturella skatter, förslavade människor och ödelade existerande kulturer. Afrikanerna lever med konsekvenserna ännu. Kolonialiseringen av framtiden betyder att "europeerna", alltså västvärldens människor som lever över jordens resurser idag, tar åt sig av "afrikanernas" alltså framtidens människors resurser - kolonialiserar framtiden - vilket framtidens människor kommer att lida av i form av miljöförstörelse, resursbrist och vad det nu kan bli frågan om.

De talar också om kognitiv dissonans. Det betyder i det här fallet att man vet vilket beslut eller handling som skulle vara bra för miljön, men man handlar ändå inte enligt det. Man kör bil fast man vet att det skulle vara bättre att cykla eller gör en weekendresa med flyg till Milano eller äter fisk som hotas att utrotning eller vad som helst. Man plågas av dåligt samvete, men tänker att man ändå är medveten om vad man gör i motsats till alla de där andra som bara kör bil/flyger/äter fisk utan att tänka på miljön alls. Jämfört med dem har man ju ändå kommit lite längre. Dessutom hade man ju bråttom/var värd en liten semester/hade butiken inte någon bättre fisk just då. Man sysslar alltså med dissonansreduktion. Ens moral gör inte att man avstår från en dålig handling, utan att man får vetande och handlande att stämma lite bättre ihop för sig själv och minskar då på sitt eget dåliga samvete.

Sen skriver de om att vi måste göra oss av med försakelseideologin. De menar att vi har en del omtyckta beroendeförhållanden och tvång som vi tror att vi gillar. Att göra oss av med dem uppfattas som en försakelse som man inte vill göra. Men i själva verket kunde det vara en befrielse. Till exempel tvånget att jobba långa dagar, privatbilismen, långa pendlingsavstånd, centraliserade inköpsmöjligheter, övernäring (att äta för mycket), att äta säsongsprodukter hela året osv.

Det här är bara några axplock.